Åldermannen har ordet

Martin Eriksson

Medeltidsvänner! Pax et bonum.

När medeltidssommaren håller på att övergå till nutidsvinter, när kvällarna blir mera utdragna och denna natt till och med är en timma längre än den föregående och den efterföljande, då samlas medeltidsgillet till fest. Vi kommer denna kväll samman i gamla residenset, i en 1600-talsmiljö.

Man kan säga så här: vi står som gille med den ena foten i medeltiden och med den andra i nutiden. Men ikväll sätter vi oss ner i 1600-talet, så där lite mitt emellan, för att slippa välja ben. Då har vi varit tillräckligt anakronistiska. Och dukningen röjer att bordsskicket har utvecklats till att bli nutida igenkännbart - man har uppfunnit gaffeln, eller åtminstone så har den utvecklats och kommit på modet igen.

Men detta 1600-tal är ett tillfälligt nedslag i en tid, som inte favoriserade gillen, egentligen, även om den ikväll bjuder oss till bords. Står vi med den ena foten i medeltiden och med den andra i nutiden, så har vi trots allt ögonen riktade mot framtiden. Det är inte spaning mot den tid som flytt, utan mot den som vi är på väg mot, med våra medeltidsskor och våra nutidsfötter.

Vi ser fram mot en ny medeltidssommar, redan i höstrusket. Det blir jubileum nästa vecka 32 - det blir den tjugonde veckan i följd, och den ska firas. Men också året därpå blir ett jubileum, för då är det tjugo år sedan starten. Den första veckan inträffade nämligen år noll. Längre fram än två år blir fokuseringen otydlig. Men ändå - att försöka se in i en framtid på två år är i alla fall mer än vad stora företag med kvartalsekonomi nuförtiden klarar.

Jag skulle vilja rikta, som höstfesttraditionen bjuder, ett tack till gillets medlemmar, främst till alla dem som idogt rivit biljetter och mottagit penningar vid sommarens tornerspel och gästabud och i andra kassor. Era insatser är avgörande för gillets fortbestånd, såväl ekonomiskt som innehållsmässigt. Alltså ett dubbelt tack till alla kassörer.

Men också ett enkelt tack till alla ni andra av gillets medlemmar, som befolkar veckan i vackra medeltidskläder och på så sätt gör hela den veckolånga festivalen till en stor och oöverblickbar scen. Om det inte fanns medeltidsklätt folk, som vimlar på stan, skulle vi skära bort en del av medeltidsveckans själ. Då skulle den bli som många andra medeltidsfestivaler, där endast aktörer och försäljare är riktigt klädda.

Ett enkelt tack, men grundat på det viktigaste - vi kan inte ha en medeltidsvecka och samtidigt vara oklädda. Då blir man turist bland tillresande.

Ofta får man tillfälle att i medeltidsveckans sammanhang säga följande om gillet: Det är vi som har folket. Och man kan tillägga: Det medeltidsklädda folket. Det är en av våra uppgifter - att befolka gränder och torg, vandra runt och utgöra vimmel. Bara genom att ta på sig sina medeltidskläder och vandra ut på stan, eller på landsbygdens begivenheter, är att bevara medeltidsveckans själ.

Det brukar sägas något om dagens helgon. Vi samlas på kvällen den 26 oktober. Vad kan denna dag erbjuda?

Den gamla romersk katolska kalendern har påven Evaristus, omkring år 100. Den nya påvehistorien Syndare och helgon, av Eamon Duffy räknar honom efter Linus, Anacletus och Clemens (för han räknar inte in Petrus). Evaristus är känd för att han förordnade att ingående av äktenskap skall vara offentligt, inga hemliga äktenskap alltså, och för att ett äktenskap ska vara giltigt måste det ingås med kyrkans välsignelse inför en präst.

Han fördelade dessutom prästerna på de sju titelkyrkorna i Rom och insatte en diakon i var och en av kyrkorna.

Den romersk katolska har i sin moderna kalenderreform tagit bort Evaristus, utan att ersätta honom med någon annan.

I den svenska namnlängden, som före 1901 var mer av helgonförteckning än namnsdagskalender, hade den här dagen namnet Amandus, och det fanns inte färre än tre Amandus att välja mellan, alla tre biskopar, den förste av Strassburg, den andre av Worms, bägge på 300-talet, och den tredje Amandus, också biskop av Worms, men tre hundra år yngre. Underligt att alla tre nämns på samma datum. Uppgifterna är hämtade ur Frithiof Dahlbys Kyrkokaldender.

Alf Henriksson skriver i Alla årets dagar att Amandus är "helig biskop av Utrecht och sedan av Strassbourg i de långhåriga merovingernas tid".

Nu blir det lite krångligt, för Dahlby och Henriksson är inte överens. Enligt Dahlby hör Strassburgsbiskopen hemma på 300-talet, enligt Henriksson på merovingertid, som inte började förrän på mitten av 400-talet med hövdingen Merovek, enligt legenden son till ett sagoväsen, en quinotaur - det är praktisk härstamning för en härskarätt, som håller ut i tre hundra år - ända tills den siste merovingern avsätts av Pippin den lille år 751.

Det spelar liten roll, för Amandus är ändå utspelad. Han stod kvar med sitt namn i svenska almanackan intill 1901 då han byttes ut mot Amanda. Båda namnen är ju latin och kan översättas "börande älskas", alltså dyrkansvärd.

Amanda är ju mest känd genom Stagnelius, främst i hans "Lyriska dikter" där hon återkommer här och där, och allra först:

I blomman, i solen Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen hon strålar, hon ler.

I rosornas anda i vårvindens pust,

i druvornas must jag känner Amanda.

Till sist måste jag nämna en som man kan få minnas denna dag. Han finns med i svenskkyrkliga förteckningar. Det är Laurentius Petri, som dog denna dag år 1573. Om honom vill jag i kvällens sammanhang endast nämna två saker. Den ena utifrån vårt perspektiv måhända negativ, den andra positiv.

Han var en av dem som aktivt motarbetade gillena, det är kanske en negativ merit.

Den överväldigande positiva insatsen, som vi hellre kan minnas honom för, kan formuleras så här: Han bevarade medeltiden in i Nya tiden, tack vare att han hade en "genuin grundkänsla" för det allmänkyrkliga arvet.

Detta sista gör att han är värd en eloge: att bevara medeltiden in i en ny tid. Det bör också kunna vara en devis för vårt Medeltidsgilles uppgift. Att vi inte endast ser bakåt till "hur det var då" utan bevarar arvet in i den oskrivna framtiden.