Mitt liv med Klint-Maja

Marianne Ludin - ur Enhörningen 1996, årg 10 nr 2

Av en tillfällighet stultade en eländig, fattig gammal gumma in i mitt liv år 1984. Jag har försökt att bli kvitt henne många gånger med hon är efterhängsen och efter alla dessa år har vårt förhållande blivit alltmer komplicerat.

Det började av en slump. Jag bodde och arbetade i Stockholm med for ofta över till Visby. Av gotlandsvänner hade jag hört talas om att en medeltida teaterföreställning planerades, mera visste jag inte.

På en skorealisation fattade jag tycke för ett par fasansfullt fula, platta säckvävsskor, som inköptes för det facila priset av tio kronor. De skulle passa bra, jag kunde ge dem i present till någon lycklig person som fick delta i spelen. Naturligtvis var det få förunnat att aktivt vara med - trodde jag.

Ett par dagar innan Medeltidsveckan inföll en jämn födelsedag i familjen och vårt visbyhem var sprängfullt av släktingar. Till vår mottagning kom årets medeltida borgmästarpar, Gunnar och Karin Svahnström. Karin berättade att enligt programmet skulle spetälska bli utdrivna från staden av munkar, det skulle ske vid Murfallet. Karin var bekymrad. Skulle hon gå bakom en buske i Botaniska och klä om från borgmästarfru till spetälsk? Ingen ville ha den rollen. Jag blev eld och lågor och anmälde mig bums. En lättad Karin rusade genast hem och hämtade en kåpa och klappra till mig och en bockstensmannadräkt till min man. Det fanns ett krux med spetälskerollen. En spetälsk lever i avskildhet och får inte beblanda sig med folk. För mig räckte det inte med två söndagskvällar, dessutom i avskildhet. Tiden var knapp, att åstadkomma en elegant medeltidsklänning var en omöjlighet. Dagen därpå inhandlade jag några jutesäckar. Vi for alla till badstranden, där jag lade ut säckar på marken. Ovanpå säckarna placerades Hanne, 8 år och Lotta, 6 år. Sedan var det bara att klippa runt dem och sy, eller rättare sagt, snörpa ihop. Kanske inte resultatet hade godkänts av Tillskärarakademien m fl experter!

När första medeltidssöndagen kom, vandrade en gammal, hopkrupen kvinna omkring med tiggarstav och bössa. Två småbarn höll i hennes kjortel. Alla såg bedrövliga ut, klädda i trasiga säckar, smutsiga och med svärtade tänder. Den gamla bad underdånigt om en allmosa till sina svältande små på Klinten och alla tre neg djupt av tacksamhet över den penningar som klirrade iden framsträckta tiggarbössan. (Naturligtvis gick insamlingen till utgifter som Medeltidsveckar brottades med). Vi vek av från de övriga, vi var de enda från samhällets botten, alla de andra var högreståndsfolk iklädda eleganta skapelser. Inte undra på att bössan snabbt blev full, och nya måste hämtas snabbt! Barnen var lyckliga, ja, alla tre hade vi enormt roligt.

En okänd man frågade efter mitt namn. I den skepnaden passade inte mitt vanliga "kristninganamn", så av en stundens ingivelse drog jag till med Klint-Maja, och så fick det bli.

På kvällen förvandlades hon till en jämrande spetälsk och hennes verop och högljudda böner om medlidande över sin fasansfulla tillvaro och vädjan till munkarna hjälpte föga. Hon möttes endast av okvädningsord och rynkade näsor från stadens borgare och drevs ut ur staden för att söka sitt till håll i S:t Göran.

Denna Klint-Maja, född av en tillfällighet, blev en mycket populär figur. Egentligen har jag aldrig förstått varför!

Med tiden har jag skaffat andra dräkter, fina borgarfrudräkter och dessutom en nunnedräkt. Iförd någon av dessa, blev jag alltid ombedd att gå hem och byta till de usla paltorna. Hennes gestalt har varierats någo under åren. Hon har varit en idog vattenbärerska med rostigt gammalt ok på axlarna och med två plasthinkar förklädda till träämbar. Det krävde plats och blev sedan en omöjlighet i det täta folkvimlet. Lättare är det att vara månglare, att pracka på folk olika alster såsom barkbröd eller rykande färska blodkakor, ibland komna från grisen därhemma, ibland blåfärgade av blod från stupade danska adelsmän. Hennes kyrkbuketter eller hopbuntade kryddväxter har aldrig rönt stor åtgång. För att inte konkurrera med den seriösa kommersen har hon Strandgatans mest vissna och bedagade örtväxter.

Klint-Maja har hunnit med olika yrken i sitt långa liv. Hon har varit allt från mjölkdeja, änglamakerska, syltekona till löskekvinna och hon har drivit en synnerligen ökänd lönnkrog uppe på Klinten, där själva stupagreven (rackarn) var en trägen kund. Med andra ord är hon en kvinna rik på erfarenheter.

Under många år satt hon med Fiskar-Gertrud i skamstocken uppe på Kyrkberget. Turistföreningen har fortfarande i sitt program några gånger under "veckan" en guidad tur, "Visby med överraskningar". Vi båda var en sådan "happening". Sminkade och iförda våra lumpor möttes vi där i god tid, småpratade och spånade fram alla begångna hemskheter, som var orsaken till vårt straff. Det gällde att vara beredd inför frågvisa turister. Vi blev bespottade och begabbade men gav igen med en blandning av otidligheter och jämmer. Det sägs att inslaget var populärt. Vi fick en slant av Turistföreningen för vår medverkan - men döm om Klint-Majas häpnad när hon senare på året fick semesterersättning! Förmodligen de enda penningar hon förvärvat på hederligt sätt under hela sitt liv.

Vår nutida vokabulär - i mitt fall med inslag av stockholmska - skär sig i denna mundering. En riktigt flatt gotländska, eller ännu hellre gutamål, skulle passa bra men är tyvärr en omöjlighet för mig. Däremot plockar jag fram småländska från min barndoms somrar i Kalmartrakten och spär på med ålderdomliga ord, numera sällan använda eller helt glömda. Från glossarier på bibliotek och från andra böcker har jag gjort en egen parlör, som varit Klint-Maja till hjälp och glädje, förhoppningsvis till andras också.

En kortare sminkkurs var nästa steg. Efter denna var min spetälska framtoning fasansfull, ohygglig. Även våra krigare fick ett mustigare och blodigare utseende.

Teater har jag aldrig varit intresserad av, annat än som åskådare, inte ens i skolan. Nu fann jag mig plötsligt vara elev hos den lysande skådespelaren Helge Skoog, i en kurs i improvisation. Den var både rolig och lärorik, men blev ganska kortvarig för min del, omöjlig som den var att kombinera med mitt arbete. Vad kan inte Klint-Maja ställa till med!

Att stulta omkring hopkrupen och krokig flera timmar kan vara mödosamt, inte minst för ryggen. Då är det skönt att sätta sig på en trappa, mångla örter och språka med folk. Att sedan resa sig upp, grimaserande av ryggont, får folk att skratta och tycka "Tänk så bra hon spelar".

Många episoder är glömda, en del erinrar jag mig. Som den gången en man följde tätt efter mig längs Strandgatan. Det gjorde även min bror och den okände vände sig till honom. Med ögonen fyllda av tårar och skakad av medlidande över den stackars kvinnans belägenhet hade han svårt att göra sig hörd. Rösten stockade sig av rörelse. Att någon med nutida socialvård skulle behöva ha ett så eländigt liv, gjorde honom upprörd. Min saklige bror upplyste honom om det verkliga förhållandet. Han rusade fram till mig "Hur kan du arbeta i ett statligt verk med din förmåga att spela teater"? - Men jag spelar inte teater, jag är ju bara Klint-Maja i hennes lumpor.

Det har hänt att turister kommit fram och frågat när jag nästa gång skall uppträda och vilken teater jag tillhör. På allvar! Nej, någon skådespelare är jag verkligen inte! Man blir bara en annan person i andra kläder, identiteten byts. Man uppför sig annorlunda, mimik, gester, rörelsesätt ändras automatiskt. Av någon egendomlig anledning förväxlas mitt privata jag med Klint-Maja. Jag vill kraftigt betona att vi är två helt olika människor. Jag vill på intet sätt bli sammanblandad med denna arma varelse, som dykt upp i mitt liv. Jag har inte något ansvar för vad Klint-Maja säger eller gör. Hennes grovkorniga språk och burdusa sätt vare mig fjärran. Min uppfostran förbjuder mig att handla som hon. Måhända är hon den säkerhetsventil som jag behöver. Många skulle behöva ett alter ego som avreaktion och komma bort från sitt vardagliga jag.

Ibland kan engagemanget gå snett. Från att ha varit spetälsk på söndagskvällen kom jag på måndag morgon till mitt kontor. De yttre utensilierna hade jag lämnat men mentalt var jag kvar i rollen. Datorn kollapsade, allt krånglade och jag reagerade med veklagan, höga jämmerrop och yviga gester. Mina korrekta Östermalmskunder verkade ganska chockerade.

Åren går inte spårlöst förbi, inte ens för Klint-Maja. Hon har genomgått olika faser från den ursprungliga ödmjuka och undergivna gumman till en karsk och spotsk kärring med mustigt språk. Även klädseln har varierats, den gamla jutesäcken är borta men hennes senare paltor är inte vackrare. Och skorna, skorna är naturligtvis desamma, numera trasiga och ombundna med tjärade tåtar. Den enfaldiga kvinnan lever i den tron att hon fortfarande är tilldragande och oemotståndlig, hon ler förföriskt mot unga män, hon koketterar och utdelar frikostigt sina ungflickslockar. Samtidigt beklagar hon sig över "att karlarna är som galne, man kan inte freda sig för dem". Även om hon tycks vara asocial har hon två principer: Att aldrig såra någon! Att aldrig ta emot penningar annat än till insamling! Att tigga med "näven" är ett oskick som gör henne rasande att se.

På senare år då Medeltidsveckans ekonomi förbättrats, har det varit inaktuellt med insamling. I stället skramlade bössorna till förmån för kampanjen Rädda Visby ringmur, ett projekt som låg Klint-Maja varmt om hjärtat. Hon var en ivrig insamlare i synnerhet under tornerspelen och gick högt mumlande: "Grå. Gammal. Sliten. Eländig. Ja det är muren jag talar om, vad trodde I?" Slantarna kom!

På gamla dar blev Klint-Maja reslysten och hon företog en resa till Danmark och en till Skåneland. Där hände en liten incident. På det anrika hotellet i Landskrona stod jag i foajén och väntade på medresenärerna för vidare befordran till Citadellet. Portiern uppförde sig egendomligt. Plötsligt kom några män och beordrade mig allvarligt att fortast möjligt försvinna därifrån. De tog mig för en bag-lady! När jag upplyste om att jag tillhörde Linjeflygs gäster på hotellet, blev de ytterst generade och bad om ursäkt.

Naturligtvis är det en lycka att få respons, att få gehör för sina infall och att få bra motspelare att samspråka med. I stort sett är äldre och medelålders hennes bästa supportrar medan ungdomar ofta har svårt att förstå henne. Barn är både skrämda och nyfikna. De lägger skyggt slantarna i hennes bössa och tittar med uppspärrade ögon på hennes ansikte och hemska tänder. Var säker på att de borstar tänderna utan protester den kvällen! Utländska gästers reaktion är intressant att åse. De kan naturligtvis inte annat än gripas av den yra och stämning som är över stán under "Veckan". Mot Klint-Maja kan många vara avvaktande, de vet inte vad de skall tro om denna figur. För att inte social-Sverige skall råka i vanrykte brukar hon bepryda dem med sina blomster eller bjuda på sina utsökta bakverk, medan hon språkar på utrikiska. Det brukar resultera i trevliga möten.

Häromåret kom ett kryssningsfartyg till Visby under sista söndagens marknad. Gästerna var helt ovetande om vad som pågick i stán. De njöt obeskrivligt och embarkerade fartyget ytterst motvilligt trots regnet. Klint-Maja var i sitt esse och hade svårt att stilla sig.

Ett annat möte var på Donners Brunn, några gäster hade energiskt viftat ner Klint-Maja. Skumögd som hon är trodde hon, det var några vänner som satt där. Nej, det var ett sällskap muntra japaner som ville bjuda henne på förtäring, vilket hon avslog på sitt finkänsliga sätt. De var mycket entusiastiska och bedyrade att de med de snaraste måste återvända till Visby.

Helt kort vill jag uttrycka min glädje över att få delta i Medeltidsveckan. Den har gett mig många nära vänner som jag aldrig träffat utan vårt gemensamma engagemang.

Klint-Maja har gett mig mycket under de här åren. Jag har en uppsjö av minnen från min bekantskap med henne, minnen av burleska situationer och befängda händelser omöjliga att återge här. Men efter tretton års samvaro kan hon vara tröttsam. Trots det är jag mycket beklämd över hennes nuvarande situation. Oss emellan, sitter hon nu på spinnhuset, intagen där på en längre tid. Ur moralisk synpunkt har jag tystnadsplikt och kan inte delge Dig, käre läsare, vad hennes brott består i. Dock sgs det på stan att hon begått hor med självaste Gråbo-bonden. Gamla människan!!! Men inte ett ord efter mig ...