Tillbakablickar från en försvunnen tid

nedtecknat av Lillen

I begynnelsen fanns endast den mörka medeltiden. Det var så människor såg den, för de varken anade eller visste någonting vad som skulle gro och växa från tå till hjässa. Att man skulle sy kläder och klä upp sig från en annan tid, ett annat sekel där tiden stod stilla.

Men ack, det var fullt av liv och rörelse på gator och torg, i hamnen låg redan fulla koggar inne, handeln var i full gång.

Det blev en rörelse som spred sig ända in i 1900-talet, det blev starten på något stort, det var så Medeltidsveckan på Gotland började, om jag inte missminner mig.

Året var 1984. Min trevliga kamrat (jag kallade honom ibland för Ponken fast det skulle vara Bonken), som ibland hade flytande vanor och trevliga ovanor berättade om dansträning med damer och om riddare samt en stor tillställning som skulle bli av i slutet av sommaren. Jag var något försoffad p.g.a. långtidsarbetslöshet och tyckte väl inte att dans var något för mig, men allt annat lät okej. Jag beslöt mig för att följa med och klappa nya kamrater. Väl framme fick jag skriva in mig som soldat hos Towan, så det blev varken klapp eller dans.

Några dagar senare, nere på SKS fick jag träffa en jättesnäll dam som hade minst tio järn i elden samtidigt. Wiveka var helt underbar, vilket energiknippe! Det var hon som hade sparkat i gång Medeltidsveckan. Stimulerat och arrangerat små och stora föreningar till en sån här jättehäftig upplösning på sommaren, i ett arrangemang av historiskt sammanknutna små tablåer, från Kruttornet till sista inmurningen av jungfrun. Jag tror att Camilla som jungfru var mest seglivad, hon återuppstod flest gånger.

Strax innan vecka 32 gick jag och Bonk, eller Mikael Lerberg som han egentligen heter, runt med en skylt bak och en fram och gjorde reklam för veckan. Nervositeten knuffade mig ibland, hur skulle det bli? Det blir säkert många som tittar på mig där jag skulle stå i virkad ringbrynjeluva, lånad vapen-rock och silversprayade lång-kalsonger och med träspjut. Vi skulle kalla oss legoknektar i Kung Valdemars armé med en härförare som skrek "stopp och betäck". Jag fruktade det värsta. Härföraren hette visst Gunnar någonting och var militär.

Det blev den kuligaste veckan på hela året! Det gjorde inget att jag blev slagen av en ilsken dam när vi drog bort jungfrun för inmurning. Flera gånger slog hon till, så jag frågade henne "vad är det?" Då sa hon att man inte fick mura in folk. När hon såg att vi inte förstod varandra tillade hon "ser du". Snacka om att leva sig in, det var ju bara på skoj!

Jag förblev riddare i en seglivad armé. Ett år kom konstiga folk i rustningar och bockade för Valle, eller Valdemar som han egentligen heter, han som var Kung av Danmark 1361. Konstigt folk tänkte jag, vet de inte att det är ett skådespel i form av teater med gratisbiljetter?

När veckan var slut och lugnet bredde ut sig knackade det på min dörr. Det var Bonk och Galne Gunnar, härföraren. Gunnar berättade att han och hans kamrater, de där knasbollarna som bockade för kungen, plus några till skulle starta en förening och frågade om jag ville vara med. Okej tyckte jag och tänkte att är det töntar kan man ju gå ur. Nu ar jag varit med i 15 år!

Men tillbaka till Medeltidsveckan. Med åren blev rustningarna bättre, jag tillverkade min egen i läder. Gunnar och jag brukade ofta gå ut på kvällarna för att träffa likasinnade, gå in gratis och ibland få en gratis öl, mycket stimulerande för kulturlivet!

En gång glömmer jag aldrig. Jag och fyra eller fem till, klädda i full rustning, var ute och dansade när en grupp invandrare med tolk kom fram till oss och frågade varför vi såg så konstiga ut. Jag tittade tolken i ansiktet och sa att "man måste ju klä upp sig för att gå ut och dansa och att pressvecken i den här rustningen inte går av för hackor". Jag glömmer aldrig ansiktsuttrycken! Ett annat oförglömligt misstag var när jag inte kom i tid till inmurningen. Jag sprang i plåtrustning från Stora Torget, men i backen ner till Specksrum tog rustningens vikt överhand och gick inte att stoppa. Jag viftade med armarna vilket håll jag skulle åt, så att folkhopen skulle skingra sig åt rätt håll. Tack gode Gurra för att vi tränade på gymmet så att jag klarade av att styra allt i land.

Så här i efterhand tackar jag också en förstående polis som stoppade mig när jag i rustning körde hem. Han påpekade att man kunde skada sig om man krockar….Jag log åt honom, han tittade på mig, knackade lätt på rustningen och sa att han inte ville se mig mer. Med ett leende tackade jag honom och åkte hem.

Medeltidsveckan är jobbig och jättekul! Det finns många minnen. Jag trodde t ex aldrig att jag skulle börja sy igen, efter att försöka tämja symaskinen i årskurs tre till att plötsligt sy festkläder, mössor och skor. Utvecklingen går framåt, med en söt fru och vår lilla Bus-Malin som blir 18 månader till Medeltidsveckan. Då skall det sys en dräkt till och på så sätt går allting vidare.

Innan jag slutar vill jag lämna ett ord på vägen. "Låt gärna din dam bära kniv, men se till att du har en som är större".

Låt inte berättelsen sluta här! Varje medlem har sin syn på Medel-tidsveckan, så varför inte skriva ner några rader till allas vår tidning, Enhörningen.