Medeltidsveckans historia II

nedtecknad av Wiveka Schwartz

Det regnade mycket sommaren 1984, men för oss som förberedde historiens första Medeltidsvecka å Gotland spelade det inte så stor roll. Semester, sol och bad var det ändå inte tid att tänka på. Huset som vi fått låna av Kommunen, gamla slakteriets laboratorium nu Modehuset Medel-tiden, blev vårt tillhåll denna sommar. Här syddes dräkter och fixades rekvisita. Här sammanträdde entusiasterna och Britta Jakobsson, student från Umeå som-mararbetande på Fornsalen flyttade t o m in en säng för att kunna jobba sent på kvällarna.

Marknadsföringen av projektet var viktig. Gotlandstidningarna följde pro-ektet och gjorde Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets reportage t.ex. från gycklarnas övningshelg. Dagbladets kulturredaktörer inbjöds till Medeltidsveckan 3 -10 augusti och Kyrkans Tidning, rikstäckande, meddelade att man skulle sända ner två reportrar. Något tryckt program var inte tänkbart att göra. SKS 30 000 kr började tryta, så det fick räcka med tidningsannonser och stencilerade flygblad. Men dom bästa marknadsförarna var ändå de entusiastiska aktörerna.

En dag kom Bonken ( Mikael Lerberg) och Lillen (Per-Olof Hanzon) infarande till mig på SKS. Dom skulle vara soldater i kung Valdemars armé och berättade att INGEN absolut INGEN av polarna som brukade sitta Dubbe, puben på Strandgatan, hade en aning om att det skulle bli Medeltidsvecka. - Det måste vi ju göra något åt, sa killarna. Visst! Det generösa SKS i Stockholm hade tryckt upp affischer åt oss, med Mickael Neuman i medeltidsdräkt med instrument och bara fötter. Affischen klistrades på pappskivor och som sandwichmän gick sedan Bonken och Lillen på kvällarna nere på Strandgatan, mötesplatsen för alla ungdomar den här sommaren, med Sveriges Kyrkliga Studieförbunds affischer och berättade vad som skulle komma.

Dagen Medeltid närmade sig. Mer och mer insåg jag vad jag hade dragit på mig.

Bänkar, tillstånd och avtal, gatukontoret och polisen. Avspärrning av Strandgatan t.ex. hade inte förkommit tidigare och Stora Torget. Hur skulle vi bli av med bilarna? Som scen till Valdemars-spelen hyrdes kommunens gröna scenvagn. Fredagen före den stora Dagen ringde en upprörd man från kommunen. - Du har beställt scenvagnen till Stora Torget. Det går inte att köra dit den - Varför inte ? undrade jag, den används varje år vid julmarknaden.

-Ja då går det, men nu är det sommar och mycket trafik så NU går det inte. Jag fick använda all min övertalningsförmåga för att blidka den upprörde mannen, som till slut lovade att komma med vagnen, men då skulle jag själv stå och ta emot ekipaget på Stora Torget. Så kom då vagnen och precis som den skulle passera Torgkassen för att svänga in på Torget fick eländet punktering. Fredagseftermiddag utanför Systemet! Chauffören var den förste av kommunens gubbar som svor över Medeltidsveckan, men säkert inte den siste. Jag är honom dock evigt tacksam, för vad hade spelet blivit utan scen?

Natten lördag till söndag 3:e augusti sov jag inte en blund. Hur skulle det gå? Gång på gång klev jag upp och såg upp mot en molnig himmel. Skulle det bli regn? Väderleksrapporten var osäker. Så kom morgonen med strålande sol och en klar himmel.

Visby var folktomt när jag gick till Sankta Karins ruin för att göra i ordning inför dagen första programpunkt - Morgonbönen. Klockan var sju och på Stora Torget mötte jag en bekymrad Synnöve. Vi hade beställt ljud till Valdemarspelet, men inte tänkt på att det behövdes ström. Ett urtag finns mitt på Torget men vi hade ingen kabel, så Synnöve körde upp till Brandkåren som generöst lånade ut en kabel.

Så blev klockan 09.30. Vi hade både oroat oss för vädret och om det skulle komma något folk. Vilken lycka. Ruinen var välbesatt med förväntansfulla människor och för första gången kunde jag, klädd i min nya blå sammetsklänning och vit hatt som Anna Pleskow hälsa: Pax et Bonum - frid och allt gott - välkommen till Medeltidsveckan, så som jag sedan haft förmånen att göra vid morgonbönen alla sjutton "veckor".

Klockan 10.00 var det samling i Almedalen. Borgmästaren Gert van der Brinke, (Gunnar Svahnström) uppträdde på scenen och meddelade att hotet från Danmark och kung Valdemar inte var något att vara rädd för. Den starka stadsmuren skyddade oss borgare, och nu skulle vi handla på marknaden och glädja oss åt musiken, dansen och gycklarnas upptåg. TV Aktuellt var minsann på plats och gjorde reportage. Så tågade vi in på Strandgatan där marknaden var i full gång, visserligen inte så stor som idag, men ändå en marknad. Här kunde man köpa grönsaker, hantverk. En nunna sålde små helgonbilder, ikoner och kors. Sigge satt och gjorde vajftar, en krukmakare drejade och en smed smidde. Munkar och nunnor vimlade. Ulla Årefeldt var en magnifik Abbedissa från Solberga kloster. Många hade hörsammat vår uppmaning och följt anvisningarna i tidningarna och sytt egna medeltidskläder.

Min son Ewert och två flickkompisar red gatan upp och ned, och inne på Fornsalens gård kunde man möta både lamm, höns, kaniner och en get. Morgonen på gården hade förresten varit något dramatisk, eftersom hönsen rymt ur sin bur och flaxade runt hela gården på väg ut mot Strandgatan. Visby Folkdansgille dansade till Visby Vaganters musik och publiken kom och njöt.

Så drog man sig upp mot Stora Torget och Gyckelspel kl 13.00. Towan och hennes gycklare dansade, gjorde konster och berättade om hur de kommit med en kogg till hamnen. De hade under sina resor hört talas om den vackre kung Valdemar av Danmark som erövrat både Skåne och Blekinge. En karlakarl och kvinnokarl som det ryktats om även smugit omkring på Sudret.

Därefter var det konsert av Wisby Vaganter i en fullsatt Sankta Karins ruin. En bejublad konsert med långa applåder och så ut på Stora Torget igen. Här hade det dukats upp ett gillesbord på scenen och in trädde gästerna. Borgmästaren med hustru, borgaren Prutze med fru och döttrar, fader Winandus, änkan Pleskow med flera och sist en något påstruken Jakob Pleskow med frilla. Borgarna vräkte i sig grillad kyckling, sponsrad av Tempo, och skålade i saft. Gycklarna dansade runt, häcklade frosseriet och varnade för kommande olycka. Vaganterna spelade. - Så hördes en dov trumma och stampande. Från sankta Karins ruin kom Valdemars här med Lars Beckman som härförare. Det hade varit svårt att rekrytera soldater, så arméns sex pojkar och fyra damer hade utökats med en finsk lägerskola och en amerikansk student, vars kunskaper i både svenska och gotländsk historia var minimal. Men det var en stilig armé i långkalsonger, kronans motorcykelhuvor, silversprejade tröjor och med utrangerade scoutflaggstänger som lansar. Exercis följde och så kom Valdemar (Kurt Genrup) något generad knallande uppifrån Bildningsförbundets kansli ovanför Systemet. En paradsoldat förde konungens standar med de tre lejonen och två små pager gick efter. Borgarna drog sig förskräckta undan och de tre tunnorna placerades på scenen. Brandskattning. Även publiken som på uppmaning tagit med sig "skatter" fick deltaga.

Efter ett par timmars paus samlades åter publiken klockan 18.00 för Jungfruns dom och Jungfruresan. Elisabeth "Bettan" Flodman gjorde en fantastisk skådepelarprestation då hon skrikande fördes på kärran av soldaterna ner till Jungfrutornet vid stranden. På vägen ner överraskningar, tablåer, musik och dans. I valvhuset på Sankt Hansgatan bodde en slarver till borgare, gift med den rike landsdomarens från Lauks i Lokrume dotter. Hon grälade på karln som bara spelade, och klagade över sitt öde, medan pigan deras slängde ut en slaskhink med skulor över den förtjusta publiken. Vid kärleksporten stod ett förälskat par och sjöng och vid murfallet mötte en stackars spetälsk kvinna som fördes ut ur staden till Göranshospitalet av två munkar. Den arma spetälska spelades med stor inlevelse av Marianne Ludin. Det var inte så lätt att få någon som åtog sig den rollen så Karin Svahnström hade lovat att hon först skulle var Borgmästarinna och sedan klä om till spetälsk. Marianne som läst i pressen om vårt spel och dessutom förberett sitt deltagande i Medeltidsveckan med att köpa ett par sällsynt fula skor i säckväv åtog sig glatt rollen som spetälsk. Senare gjorde Marianne under många år stor lycka som Klint Maja, en figur som hon mycket roligt berättat om i en tidigare utgåva av Enhörningen.

Så kom vi då ner till stranden, Jungfrun murades in och Towan och hennes danserskor dansade själen ut i vattnet. I GT:s reportage dagen därpå kan man se en vacker bild av dansöserna i vattnet och färjan i bakgrunden. Bildtexten: Jungfruns själ är inte den enda själ som missat båten.

Spelet den första dagen i den första Medeltidsveckan var slut. Lillen som är två meter lång kom, kramades och lyfte upp mig i luften och tackade för en jättekul dag. Jag grät av trötthet och lycka.

Medeltidsveckan hade blivit en succé.